Fredag 2015.02.27

Jobbig dag och återigen så vänder jag mig hit för att få ner alla de tankar som snurrar runt i huvudet i och med den ständiga ängslan -och min stora oro som växer desto mer jag funderar över vad som kommer att hända med min Wilma.
 
Vi blev inte mycket klokare efter dagens besök hos djursjukhuset i Slöinge. Ett stort TACK till dig "mobro Fedik" som gav oss skjuts och fanns som ett mycket bra moraliskt stöd, trots att du hade jobbat natt och inte sovit en blund! Både jag och Wilma är oerhört tacksam för detta! ♥
 
Ett par timmar spenderade vi på sjukhuset där Wilma först blev undersökt av en hund-ortoped som heter Andy. Han sträckte och drog i Wilmas ben och huvud fram och tillbaka, tryckte och klämde och tryckte sedan lite till. Han konstaterade sedan att det var hennes armbågsvinge (heter det så?) som var väldigt svullen och att smärtan strålande härifrån. För att undersöka detta lite närmare så ville han därför göra en röntgen. Wilma fick lugnande (och jag började såklart att lipa, tycker det är HEMSKT att se Wilma sådan!) sedan rullade vi in henne på en rullvagn(?) in till röntgenrummet och tog ett par bilder. Jag och Fidde blev klädda i ett par mycket tunga röntgenrockar och fick hjälpa till att hålla Wilmas ben så de var i rätt vinkel och så. Åh, jag måste ju berätta. De ville ha en bild på Wilma när hon låg på rygg, så Fidde fick hålla ut bakbenen och jag höll i frambenen, så att Wilma låg som en raklång korv där på röntgenbordet. Hon brukar ju ligga och sova så emellanåt och jag tror nog att hon låg rätt gott där för rätt som det var så började hon snarka. Haha! Högt och tydligt! Älskade lilla hund!
 
Bilderna visade tydligen inte så mycket, Andy visade mig bilderna och på en bild så förklarade och visade han det svullna partiet samt att där var någon slags föränding(?) på skelettet men inget som var såpass tydligt att man kunde sätta en diagnos. Medan Wilma fortfarande var dåsig så passade de även på att ta blodprover (infektionsprover) samt att de gjorde en punktion på svullnanden. När vi började bli klara så tyckte jag att allt fortfarande kändes väldigt luddigt. Jag hade ju inte fått svar på någonting kändes det som. Jag fick det förklarat som så att antingen så kunde svullnaden och smärtan bero på:
 
1. En infektion
2. En inflammation
3. En tumörväxt(!)
 
Veterinären skulle ringa mig så fort han fick reda på vad proverna visade. Proverna hann bli klara idag (kors!) så han ringde mig här nu i eftermiddags. Wilmas prover visade tydligen inte på någon infektion men att hennes levervärden var något förhöjda och att blodvärdet var något under vad som anses "normalt" -men att detta inte var några konstigheter med tanke på Wilmas ålder. Punktionen som de gjorde visade inte heller någonting avvikande men veterinären sa att denna punktion inte var helt tillförlitlig och att man därför inte helt kunde utesluta att det var en tumör. Betyder detta då att de misstänker att det är en tumör? Har man uteslutit att det kan vara en infektion då eftersom att proverna inte tydde på det? Tankarna snurrade nu runt i huvudet på mig ännu mer samtidigt som jag försökte bibehålla koncetrationen så att jag kunde fortsätta lyssna på det som han sa. Han pratade om fortsatt utredning och om vilka alternativ som fanns att välja emellan och det som antagligen skulle ge bäst resultat var att göra en biopsi (ta ett vävnadsprov) för att se vad det är för celler, om det är cancerceller eller vad det nu kan tänkas vara.
 
Nu på onsdag den 4/3 har vi fått en ny tid för att genomgå just denna biopsi. Hon kommer bli helt nedsövd inför denna .Jag och Wilma ska infinna oss i Slöinge vid 8.15 -och jag ska då lämna Wilma där över dagen(!) Fy fan rent ut sagt vad det kommer bli jobbigt att åka ifrån henne! Alltså.. Jag orkar inte mer.. När ska allt elände ta slut?
 
 
 
 

Boka resa?

 
 
#SEMESTER #SOLA #BADA #SHOPPA #KOPPLA AV #GOD MAT #GOD DRICKA# 
 
Hade varit riktigt härligt att boka in en resa och åkt iväg nu framåt våren. Känns som att jag hade behövt komma iväg ett tag. Har kollat med jobbet och det skulle nog inte vara några problem att lösa det så att jag kunde ta en semestervecka. Nu letar jag för fullt efter en resa till varmare breddgrader.
 
 

Wilma till Slöinge

 
På fredag kl 8.45 har jag och Wilma fått en tid i Slöinge för vidare utredning av hennes ben. En ortoped ska undersöka henne och så gissar jag på att de även gör en röntgen för att kunna fastställa vad det är som är fel. Fy fan, jag är så orolig för vad de ska säga. De kommer antagligen att ge Knost lugnande inför röntgen och jag tycker att det är så sjukt obehagligt att se henne sån där! Lealös, nästan som om hon vore död :'(
 
Jag glömmer aldrig när hon hade fått exem på halsen för ett par år sedan och veterinären ville raka av henne pälsen runtomkring exemet för att det skulle kunna luftas -men det tyckte inte Wilma var någon bra idé utav blev rädd och rätt arg på tant veterinär (hade iofs jag med blivit om någon hade tryckt en surrande mojäng mot min hals utan att först visa vad det är för någonting), så veterinären bestämde sig för att ge Wilma lugnande först och när vi satt där inne, jag och Knost, så bröt jag ihop. Det var hemskt!
 
♥ Hoppas allt går vägen på fredag och att det inte är något allvarligt fel med min tös! ♥
 
 

För snäll!?

Detta låter säkert klyschigt men det struntar jag i! Jag mår inte bra och jag måste få ur mig det på något vis. Uttrycket "att vara så snäll så att man blir dum" har jag, som säkert många andra känt någon gång sådär. Jag som person är väldigt osäker, rädd för vad andra ska tycka om mig och har så länge jag kan minnas haft ett väldigt dåligt självförtroende. Detta är något som jag får jobba på varje dag -särskilt att "stå på mig" gällande mina åsikter och annat som speglar mig personlighet. Jag mår uppriktigt sagt skit när jag ser de jag älskar far illa eller på något sätt mår dåligt.
 
En väldigt väldigt nära vän till mig sitter i ekonomisk knipa och har gjort det under en lång tid. För en tid sedan bad hon mig att ta ett lån i hennes namn för att få ihop sitt kaos, då hon själv inte blev beviljad att göra detta -och det gjorde jag. Vi kom överrens om att vi skulle skriva över lånet på henne såsmåningom, vilket jag också vet att vi kommer göra. Men nu blev allt så tokigt. Just i denna veva har CSN skickat ut brev angående mitt studielån som jag nu ska börja betala av - och detta ser ju klart inte bra ut på papper, det ser ju ut som att jag har skulder upp över öronen och när jag nu skulle ansöka om ett nytt billån så blev jag inte beviljad till detta. Det retliga i det hela är ju att jag betalde in de pengar som jag fick ut i samband med att min gamla bil förstördes. Det skulle jag ju aldrig ha gjort, utan jag skulle ju ha använt de pengarna till att köpa en ny bil och ha kvar mitt gamla billån. Jag tyckte ju att det kändes så skönt att göra mig kvitt allt vad som hade med min gamla bil att göra. Jag kunde ju aldrig ha föreställt mig att det skulle bli så här, att jag skulle bli nekad, jag som alltid är så noggrann med min ekonomi. Men men, nu är det som det är. Vi får hålla tummarna att allt ordnar upp sig.
 
Jag blir ju så fruktansvärt låst nu när jag inte har någon bil och det blir väldigt frustrerande emellanåt. Wilma är hemma hos mamma och pappa när jag jobbar -och till och från jobbet kommer jag med antingen buss eller så samåker jag med mamma, som inte jobbar långt ifrån mig. När jag inte jobbar fastnar jag lite grann hos dem, vilket kan vara både jätte mysigt och ibland även raka motsatsen. Jag skulle faktiskt, trots allt som hänt, hemskt gärna vilja vara hemma och sova i min egna säng (eller överhuvudtaget en säng, sover ju på soffan hos mina föräldrar eftersom min lillasyster ockuperade rummet där jag sov innan). Det är så mycket som jag skulle vilja fixa där hemma. Bland det första som jag vill göra är att fixa något slags insynsskydd i vardagsrummet. Jag tycker nu, efter allt det här med inbrottet, att det är obehagligare än någonsin att vistas i mitt vardagsrum.
 
 
 
Bilar..Är absolut inte min starka sida -och att hitta en bra bil som inte har gått allt för långt, helst inte ser ut som en låda och inte kostar en förmögenhet är ju helt sjukt svårt.
 
 
 
 
 En Volvo S60. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Min älskade


 
För ungefär 2 veckor sedan märkte jag att Wilma hade svårt att stöjda på sitt högra framben. Jag tog henne till vår veterinär som sa att det var svårt att säga vad det kunde vara som gjorde att hon haltde bara genom att titta/ känna på benet -och det förstår man ju. Veterinären skrev ut smärtstillande/ antiinflammatorisk medicin till Knost (Wilma) som hon skulle äta i 10 dagar. Nu fick hon den sista kuren i fredags (iförrgår) och nu haltar hon likt förbaskat igen. Stackarn, jag tycker så synd om henne. Jag får ringa veterinären och höra med dem vad jag ska göra men antagligen så kommer vi får komma in på vidare utredning med röntgen osv. Usch vad strängt, jag hoppas verkligein inte att det är något allvarligt, vet inte vad jag skulle ta mig till om något skulle hända med min älskade OstiKnost ♥
 
 
 

After rain comes sun?

 
 
""My 2015 could have been started in a million different ways but somehow I must´ve been doing something really really wrong, cause my year ends up with tragedi after tragedi""
 

Just denna kväll är en sådan där kväll då allt tugnt kommer ikapp en på något vis. Vissa kvällar hanterar man det bättre än andra och så finns det de där kvällarna då man undrar om det ens är lönt att fortsätta kämpa -att vara stark, att fortsätta hoppas och tänka att det kommer nog bli bättre. Jag har haft mig ett par rediga motgångar nu under en period och är väl inte alldeles i form ännu. Året började så fint så med att jag hade inbrott hemma hos mig. Har flyttat till markplan, vilket jag nog bestämt inte har nämnt här. Finemang tänkte jag, då kan jag plantera blommor till våren och så kan Wilma bajsa i trädgården när det regnar. Fint sa också tjuven/ tjuvarna som tog med sig mina juveler och lite annat som det tyckte var fint. Så det där blev ju ingen vidare hit. Att bli av med i stort sett vartendaste litet smycke man äger är ju jobbigt i säg för att inte tala om allt pappersarbete som följs av detta respektlösa och idiotiska beteende. Blanketter där man helst ska komma ihåg och uppskatta smyckets storlek (gärna rita en bild också, lite tjeckt sådär), vikt. Är smycket en gåva? Från vem? -Telefonnummer och adress till denne. Gärna rita en bild på hur denna personen ser ut för vidare koppling samt identifering. Nä, ok då, det sistnämnda var väl lite och ta i kanske. Men vikt(!?) Hur i heliga Makedonien ska jag veta/ komma ihåg allt det här. Självklart så förstår jag ju innebörden med all denna nödvändiga information men det blir verkligen SÅ tungt, särskilt när man blir tvungen att tänka till ordentligt på vad man har förlorat.
 
Ok, det var det.
 
♥ ♥ ♥
 
-Först hade jag faktiskt en bild på min bil här ovan, eller ja det som var kvar av den men det var så sjukt dålig upplösning på den bilden så jag bestämde mig för att det var finare utan den. Precis en vecka efter inbrottet, när jag är på väg hem till mamma och pappa så bestämmer sig en långtradare för att gena lite tjeckt i en rondell. Just i denna rondell vid samma tidpunkt kör jag och eftersom att långtradarmannen inte såg mig så är min bil numera ett minne blott. Jag klarade mig fint, sträckte till nacken lite grann bara men var nog mest chockad och framförallt ledsen. Vittnet, han som körde bakom min bil kunde inte förstå varför jag var så ledsen. Det var ju bara en bil tyckte han. Haha, stackarn. Det skulle han aldrig ha sagt. Han fick stå en stund och lyssna på mig om hur min vecka hade varit. Han tog det bra. Långtradarmannen däremot var inte av den så snälla varianten. Han sa till mig att det var mitt fel att detta hände eftersom att man ska ha respekt för sådana här stoooora fordon i trafiken. Himmel, vad jag blev ledsen. Hur som haver så bedömde försäkringsbolagen honom som ensam vållande till olyckan och jag fick ut en hyffsat bra summa för bil samt självrisk. Så IN YOUR FACE långtradarmannen!
 
Visst kändes det lite sorgligt när man fick besked om att de inte kunde göra något vid bilen för att den var mer eller mindre skrot -men samtidigt kändes det också skönt att försäkringsbolaget köpte ut bilen av mig och jag fick en såpass summa att jag kunde betala av det som återstod på billånet och även de kostnader som jag hade kvar att betala på reparationskostnader. Vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag har lagt på den bilen just i reparationskostnader. Känns som att det alltid var något som var fel på den bilen, så det fanns kanske en mening med att det blev som det blev tänker jag. 
 
 
 ♥ ♥ ♥
 
 
 
 
RSS 2.0